MJ - Out of my life?

Svårt att inte kommentera Michaels död, han var min stora idol från 6:an och ett antal år framöver. Jag stack ut lite från resten av killarna i klassen, i en tid då det var Europe, Bon Jovi och Iron Maiden som gällde (grupper som jag i och för sig också gillade).

Men Michael Jackson är nog den enda riktiga idolen jag har haft, med obligatoriska affischer i pojkrummet. Jag kom ihåg lyckan när jag fick ärva min bror Thomas inplastade affisch från Thrillerplattan, Michael liggande med vit kostym och en tigerunge över knät. Den passade bra till den 80-talstonade spegelväggen som jag också fick ärva av honom.

Jag kom också ihåg avundsjukan när mina två äldre bröder drog ner till Göteborg 1988 för att beskåda min stora idol på Bad-turnén. Och de sönderspelade kassettbandet med Off the Wall på ena sidan och Thriller på andra. Som triologi är de två plattorna tillsammans med Bad förstås svårslagna i pophistorien.

Man jag har spelat alla hans låtar så mycket att jag knappt reagerar när jag hör dem längre. Ungefär som de boende vid en flygplats, till slut vänjer de sig och hör inte när planen startar eller landar. Precis så är det med Michaels låtar för mig.

Jag fick i alla fall se honom live på Ullevi 1998 på History-turnén, men redan då var mycket av magin borta tyvärr, och de nyare balladerna tog för stor plats. Storslaget men inte så minnesvärt som man kunde hoppas.

Lite underligt. För någon månad sedan, redan innan hans död, tog jag fram alla hans skivor igen och har spelat en del för Elliot som också tycker att det är riktigt bra. Framför allt de tidiga Jackson 5-låtarna. Hans död blev därför en stor nyhet även för Elliot och nu ligger de ca 15 cd-skivorna med MJ och Jackson 5 uppradade i hans rum. När vi var på Liseberg i fredags fick vi också se hans stjärna på marken där flera hade lagt ut blommor och ljus. Elliot stod en bra stund och tittade, sorgligt men fint.

Diamanthanske, hatt och Moonwalk i all ära. Men det fanns en tid när det även för Michael Jackson räckte med en stickad tröja, en helt vanlig skjorta och en pall att sitta på:

En liten roadtrip

Imorgon drar vi på en minisemester i fem dagar. Ska bli nice, men lite stressigt är det nu. Vi är så ovana resare....

Barnen ser i alla fall fram emot deras första hotellvistelse. Kan nog bli en stor besvikelse, typ "det är ju bara ett rum med tre sängar".

Det blir Göteborg, Motala och så ska vi försöka hinna med Kolmården på vägen hem. Tur att jag och Mia uppskattar barnnöjen minst lika mycket som barnen själva.

Några GBG-favoriter är passande:

Mardröm

Jag drömde om Jordens undergång inatt. Hade en del såna drömmar som liten, med glödande lava som kommer upp ur asfalten osv. Inatt var det en komplicerad historia med ett svart hål som alla skulle vallfärda till och hoppa ner i (eller sugas upp av). Vad som hände där nere var inte riktigt klart, men jag ville helst inte chansa på att det väntade ett paradis med gröna ängar och evig lycka. Man är ju alltid lite misstänksam mot växande svarta hål som vill svälja människor....

Hur det slutade? Jag vaknade nog innan jag han slukas upp av det svarta hålet. Vaknade till fågelkvitter i trygga förorten, tre snarkande barn och en sovande skönhet till fru. Kontrasten mellan mardrömmen och verklighetens sommarmorgon kunde inte bli större. Så det är bara konstatera att man redan lever i paradiset.

Att vi nu går mot mörkare tider är bara att ignorera.

Vill passa på att lyfta The Mary Onettes från Jönköping, som nu släpper sin andra skiva. Deras debut var storslagen pop som lätt skulle passa på utsålda jättearenor. Jag hoppas att de får ett genombrott nu. Här är inledningsspåret från första skivan, och ni förstår säkert vad jag snackar om.

Marley Jr

En av livets stora gåtor: Hur många söner har Bob Marley egentligen? En fråga som är lika omöjlig att svara på som "Hur många stjärnor finns det?".

P3:s humorprogram humorprogram Cirkus Kiev har under våren hittat några okända Marleysöner i återkommande inslag, så roligt. De ska förstås alla utnyttja efternamnet och satsa på musikkarriärer.

En av de riktiga sönerna är i alla fall Damian, och han lyckas förvalta namnet Marley väl, här tillsammans med Nas:

Geni

Nåja, ibland kommer det musik som nästan är större än livet självt. I dessa fall känns det som en synd att skriva ett inlägg om något annat än själva låten.

Här är ett sådant fall, Peter Dohertys debutskiva under eget namn är en samling lågmälda men mästerliga låtar. Redan 2002 när The Libertines släppte första plattan var det knock-out från start. Killen är inget annat än 100 procent popgeni! Enjoy:

See the light

Jag ser ljuset, Jonatan!

Den här våren har varit helt vansinnig med grejer att göra. Jobb, jobb och lite mera jobb. För många kvällar vid datorn. Möten, 50-60 mail om dagen och mer möten. Man känner sig lite otillräcklig ibland, får hela tiden prioritera bort de uppgifter som inte är jätteakuta.

Men min inställning är nog ändå att hellre sjukt mycket än inget alls. I dagens tider är det en drös med människor som förlorar sina jobb, som skulle ge allt för att byta plats med mig.

Mitt mål i livet är verkligen inte att jobba ihjäl mig, men det är svårt att ta sig ur när man befinner sig mitt i det. Nu ser jag i alla fall ljuset! Om två veckor är det helt plötsligt slut på möten, mailen slutar komma och man får tid att ta tag i det som har legat längre ned på to do-listan.

Nu ska jag ha mer fokus på "the real stuff", d v s familjen. Så skönt att ha ett roligt jobb, men så mycket skönare att ha en oslagbar familj. Man brukar ju säga att man inte inser hur bra man har det, men det gör jag verkligen.

Så det var dagens "Kenneth goes Runar". Dagens musikklipp är en ny favorittjej, Bat For Lashes. Lite mörkt men oerhört vackert:

Here we go

Jag vill ge en stor kram och en massa cred till alla som vågar satsa på sina drömmar, gå sin egen väg och köra på den linan fullt ut. En sak som slår mig när jag befinner mig bland folkmassor och studerar blickarna på oss svenskar (typ på Trosa Marknad där vi var idag), är att det ofta ser ut som det saknas något.

Vet inte riktigt vad det är. Gnistan, glöden, den extra energin, stoltheten över att man har gjort rätt val i livet och står för det? Styrkan att ibland kunna göra det oväntade och spontana? Alldeles för många rättar in sig i ledet och följer det svenska mantrat. Det känns lite som en masspsykos ibland.

- Dricker du inte kaffe?
- Har ni inte varit Thailand ännu?
- Lyssnar du inte på Mix Megapol?
- Har ni inte barnen på dagis?
- Äter ni tacos på en måndag?
- Har ni fortfarande tjock-TV?

Svaret är nej på de fyra första (undantag: "det händer" på trean) och ja på de två sista. Vi har inte ens en fungerande fjärrkontroll, så vi måste gå fram till TV:n för att justera volymen. Lite irriterande i början, men man vänjer sig snabbt.

Vart vill jag komma? Det går så satans snabbt och ingen verkar ens tänka på det. Hur många är det som har ångest inför varje ny vecka på jobbet? Det hade jag nog också haft om jag hade stannat kvar i juridikens fyrkantiga värld (som säkert passar många andra). Nu halkade jag in på en annan väg, och det känns så jävla rätt. Men hade jag vågat inse det om det inte hade blivit så? Eller hade jag jobbat till 65 års ålder med något som bara kändes ok?

För livet ska inte bara vara ok! Ja, det är nog min slutknorr. Acceptera aldrig ett ok liv. Okej?

Samma sak med musik. Jag har svårt med det som bara är ok. Det finns så jäkla stort utbud att man inte bör slita ut sina trumhinnor på medioker musik. På den här bloggen är musiken alltid mer än ok. Försök att inte börja gråta till den här. Den som lyckas vinner ett lådvin till nästa taco-fredag.

Nytt stuk

"Indienostalgi är det värsta som finns" läste jag i en krönika i DN. Och eftersom min blogg till stor del har bestått av indienostalgi kanske jag ska tänka om lite, eller i alla fall tänka lite. Framöver ska jag i varje inlägg försöka tipsa om något från "det verkliga livet", kanske ifrågasätta eller bara uppmärksamma något som jag tycker att alla ska ta del av. Jag ska göra allt för att inte bli för pretto...

Detta enbart för att sätta lite press på mig själv. Det är så enkelt att bara dra till med "den här låten är bra". Men jag vill inte släppa det heller.

Varje inlägg kommer även fortsättningsvis att innehålla ett musiktips som jag också tycker alla ska ta del av. De ovärderliga låtarna eller skivorna från 60-talet och fram till nu som borde finnas i var mans eller kvinnas skivsamling (läs: på i-pod eller i Spotify-spellista). Så tyvärr kommer vi nog inte ifrån indienostalgin ändå.

Ingen bal på slottet

Det blir inget festivalbesök i helgen på Where The Action Is. Hinner helt enkelt inte, på lördag drar vi till Trosa marknad och hoppas på att sälja lite av Mias barnkläder. Ska bli kul det också. Vädret ser ut att bli sådär tyvärr..

Hello Saferide spelar på lördag. Hennes starkaste låt är nog:

Muppar

Saknar The Muppets Show. Saknar The Animal på trummor. Det här är kul, vore roligt om årets allsång kunde balla ur på samma sätt någon gång. Då kanske till och med jag skulle sitta där med termos från kl 8 på morgonen.

Genialt att låta krokodiler sjunga refrängen i Crocodile Rock. Allt behöver inte vara så långsökt.

10 plattor

Var på studentmottagning idag och fick reda på en rolig grej om den numera obligatoriska "åka runt på flak och skrika ut sin lycka"-körningen.

Den aktuella klassen hade köpt 10 plattor öl till rundturen, inget konstigt med det. Men inte för att dricka ölen, utan för att spruta på varandra med såklart. En härlig tradition som i alla fall har tre fördelar:

1. De dricker inte upp de 10 plattorna
2. De samåker = bra för miljön
3. Visst ska väl öl vara bra för håret?

De enda 10 plattorna jag minns från mitt studentår 1996 är:

1. Fugees - The Score


2. Belle and Sebastian - Tigermilk
3. Manic Street Preachers - Everything Must Go
4. Broder Daniel - Broder Daniel
5. Ash - 1977
6. The Cardigans - First Band on the Moon
7. Kent - Verkligen
8. Lush - Lush
9. George Michael - Older
10. Sophie Zelmani - Sophie Zelmani

Och så minns jag lite till:

En till...

Jag är helt slut. Har suttit med jobb till och från sedan 5.30 i morse till nu 00.51, en timmes presentation för ledningen imorgon. Men nu blir det sova!

Passar ändå på att lyssna på min "nya" Springsteenfavorit, en av de allra första låtarna. Även denna från den vansinnigt fantastiska konserten i London 1975:

Bossen är här - igen

Det kan väl inte ha ungått någon att Springsteen är i stan. Det tog faktiskt ett bra tag innan jag började uppskatta hans musik. Och allt genom åren är inte fantastiskt (som de flesta musikkritiker verkar tycka), men han har ju ett artilleri av starka låtar.

Hade gärna varit på Stadion nu, men jag hade 10 gånger hellre varit på Hemmersmith Odeon 1975:

I´m coming home

En klassisk lovesong om killen som är lite osäker på om tjejen fortfarande älskar honom när han återvänder efter några år bakom galler. Det finns alla förutsättningar för en romantisk musikvideo, när hela bussen på slutet står och hurrar för att det inte bara hänger ett gult band runt eken, utan 100!

Men detta var tyvärr innan den "riktiga" musikvideons tid, så det blir istället lite för mycket fokus på Tony Orlandos grymma mustasch. Ja, ja. En bra låt är det i alla fall.

Som tapetklister

Kan hända att jag hört denna någon gång tidigare, den är ju inte purfärsk. Men jag gjorde nästan i brallorna när den spelades på P3 idag på vägen hem. Risken med låtar som fastnar direkt är dock att man tröttnat på dem efter fem lyssningar. Så nu ska jag njuta i tre lyssningar till....

Något som också fastnar, men som jag aldrig tröttnar på är att komma hem från jobbet till tre glada barn, varav åtminstone en alltid springer emot mig och överröser mig med kramar, pussar och kärlek. "Jag har saknat dig så mycket, pappa". "Du är världens finaste pappa" osv. Tack J!