Popkriget avgjort 2

Varför har man en blogg? Förutom att det är den ädlaste formen av egotripp, är det också känslan av total makt att kunna förmedla sina subjektiva åsikter utan att få mothugg.

Tyvärr finns det ju möjlighet att lägga kommentarer till mina inlägg (se föregående), och tydligen gallras dessa inte alls innan de publiceras. För jag kan tåla personliga påhopp, svordomar och könsord. Men det måste väl finnas någon automatisk funktion som cencurerar inlägg där det påskinas att Oasis skulle vara bättre än Blur??? Tydligen släpper man in/ut vilka idioter som helst på the world wide web nu för tiden.

Skämt åsido, Jocke, gå inte in i ett krig med en kinapuff när motståndaren har hela världens kärnvapenarsenal till hands. Och jag gillar faktiskt "Songbird" i sin enkelhet. Att slänga in Asquweske eller vad den nu heter (kinapuffen) mot Girls and Boys (kärnvapnet) är ju bara löjligt.

Jag inser nu att det som väcker mest känslor inom mig är 1995 års stora diskussion i musikvärlden. 1995!! Det är ju nästan 15 år sedan. Nu ska jag släppa det och uppmana er att genast införskaffa Regina Spektors senaste skiva "Far" i stället:

Popkriget avgjort

För en månad sedan gav Blur två bejublade comebackspelningar i Hyde Park för sammanlagt 120.000 fans. Jag hade så gärna varit på plats, men får nöja mig med Andres Lokkos recension. Han utnämner Blur retroaktivt till britpopens kungar före Oasis. Framför allt med tanke på de senaste årens utveckling. Blur lade av i rätt tid, medan Oasis forfarande släpper mediokra mangelskivor och skapar tröttsam inflation med alla festivalspelningar.

För mig har det aldrig varit något snack. Blur är och har alltid varit bättre än Oasis. Trots att de sistnämnda har spottat ut sig ett antal mästerverk såsom "Live forever" och "Masterplan", kan de aldrig mäta sig med Albarn-gängets låtskatt. Lika sant som att Beatles alltid slår Rolling Stones och att Elvis slår.... ehhh... Tommy Steele.

Nu håller jag tummarna att Blur annonserar en sista Europaturné och landar i Stockholm.

Döm själva:

Bullrig miljö på dagis?

Nu har jag sett den här 10 ggr och garvar lika mycket varje gång.

70´s

Gillestuga med gröna fönsterrutor. Heltäckningsmatta. Bruna soffor. Stora glasögon. Kärnkraft - nej tack.

Modemässigt var jag inne på 70-talet ett tag. Men det var ett tag sedan jag tog på mig min orangebruna skinnjacka med snibbar. Kanske dags igen? Man blir lite sugen när man letar musikaliska höjdpunkter:

1. The Beatles - Across the Universe (för övrigt mitt förstaval som begravningslåt)

2. Brothers Johnson - Strawberry letter 23

3. Kate Bush - Moving


Det blir för mycket bra musik att smälta på en gång, så jag får fullfölja listan vid ett senare tillfälle.

80´s

Åttiotalet har varit tillbaka ett bra tag nu. Det syns på kläder, inredning, frisyrer och hörs i musiken. Det är många artister som flirtar med axelvaddarnas och de svarta skinnsoffornas årtionde för tillfället.

Det var de stora artisternas och hitarnas årtionde, ofta bra melodier men en aning överproducerat och lite för mycket inlevelse i sången. Det var innan den stora ironiexplosionen, vilket t ex innebar att Michael Bolton kunde bli en världsartist.

Jag har ju utlovat listor, så här kommer fem av mina 80-talsfavoriter:

1. The Smiths - There is a light that never goes out (oslagbar etta)

2. Housemartins - Build

3. Pet Shop Boys - West end girls

4. Cyndi Lauper - All through the night

5. Frankie Goes To Hollywood - The power of love

Springer tillbaka

Kom nyss hem från en joggingtur. Jag kom iväg lite sent så det fick bli en sväng på gatorna i närheten. Jag sprang inte bara framåt. Jag sprang tillbaka - i tiden.

Det kan kännas lite trist ibland att vi bor ett stenkast från min egen grundskola. Har jag verkligen inte kommit längre i livet? Men samtidigt är det en skön känsla att kunna springa ut en skön sommarkväll. Förbi alla minnen som sitter där långt bak. Allt kommer tillbaka. Jag minns saker aldrig skulle ha kommit upp om jag inte passerde just den platsen.

Springer förbi skolan och minns den speciella lukten i baracken i lågstadiet. Suddgummi blandat med våta kläder och tavelkritsdamm.

Springer på gatan där jag växte upp, det gamla utbrända stora spökhuset där vi med darrande ben gick upp på vinden finns inte kvar. Istället enorma nybyggda hus med panoramafönster. Givetvis skymtar jag en platt-tv innanför varje fönster. Allsång på TV...

Springer förbi huset där jag tillbringade mina tolv första år i livet. Minns den stora gröna kakelugnen och de gamla trädkojorna uppe på berget som mina bröder hade byggt tio år tidigare.

Springer över gatan vid övergångsstället där jag stod som skolpolis en kall höstmorgon.

Springer nedför backen där man kunde komma upp i hela 60 km/h med moppen.

Springer genom parken där hela skolan alltid hängde på Valborg och skolavslutningar. Folköl, letande i mörkret efter någon flicka som inte ens visste vem man var.

Springer förbi den obemannade macken där de tuffa killarna stod och "boffade" bensin på kvällarna.

Springer hem. Tillbaka i nutid.

Visst är det kul att minnas men samtidigt är minnena kopplade till så mycket ångest, osäkerhet och inställsamhet. Men snart sluts kanske den Freudianska cirkeln och Leonard står skolpolis vid övergångsstället, Juliette blir letad efter i mörkret en skolavslutning och Elliot kanske kommer upp i max 30 km/h i nedförsbacken (förhoppningsvis). Jag är lite osäker på om jag vill att cirkeln ska slutas.

Samtidigt är det en helt annan tid nu. Våra barn får en unik uppväxt trots att ytan kanske är densamma (med undantag för några nya hus istället för det rivna spökhuset). Kanske är det inte så farligt ändå?

Och vad spelades i lurarna under denna nostalgitrip? Det hade faktiskt varit för mycket om även musiken gick i barndomens spår så det fick bli lite Larrikin Love bland annat:

Det svänger

Alla som har provat vet att det i stort sett är omöjligt att äta en sockrad munk utan att slicka sig om läpparna. Det är nästan lika omöjligt att sitta still till Dion & The Belmonts tidiga 60-talsdänga "Runaround Sue". Men "ingenting är omöjligt" tänkte publiken i detta klipp och gav sig fan på att inte röra sig alls trots den medryckande musiken. Jag är imponerad:



En samling med Dions tidiga låtar är för övrigt något som kan imponera på de flesta. Så mycket mer än några enstaka doo-wop-hits. Toppklass!

Doves

Dags att torka tårarna. Jag tycker absolut att man ska tänka på de som har det sämre. Samtidigt får det inte påverka ens tillvaro så mycket att man deppar ihop totalt. En deppig svensk gör ingen nytta i världen.

Idag tipsar jag om engelska bandet Doves istället, som jag har lyssnat på i flera år. Kanske är det dags för dem att nå ut till den breda massan nu? Nya singeln spelas lite på radio i alla fall och har nog hit-potential:



Lägger in sista spåret från debutskivan Lost Souls också, A House. Den är så oerhört vacker:

Mera gråt

Jag vet inte varför jag utsätter mig för det här, nu har jag gråtit ännu mer.

Det här ska ju vara en uteslutande positiv blogg om min magiska vardag. Tyvärr är ju vardagen inte lika magisk för alla. Av någon anledning började jag söka efter klipp om fattiga barn och sedan satt jag där, med avsmak för världens orättvisa och blöta kinder. Kommentarer är verkligen överfödiga, men aldrig handlingar och insikt.

Jag ska inte tvinga på någon dessa bilder, men för er som vill av någon anledning vill förstöra veckan: http://www.youtube.com/watch?v=91EBbzyW-4Q&feature=fvw

Och jag hävdar fortfarande att höjdpunkten i We Are The World är Cyndi Laupers entré 2:58.

Snyft

Ibland är det skönt att gråta också. Det var ett tag sedan jag kände riktiga tårar mot min kind, men idag droppade det ordentligt:

The shit

Ibland kan det vara så enkelt, som i lördags. Skönt väder, halvsoligt och behagliga vindpustar då och då. Glada, busiga barn. En tom lekpark inne i stan när alla stadsbarn är på landet. Vid det tillfället behövs det inget mer. Jag är helt övertygad om att om jag någon gång ligger på den så kallade "dödsbädden", är det dessa stunder jag kommer att längta tillbaka till. This is "the shit" helt enkelt.



Tricket är att uppskatta det lika mycket i nuet också. Vilket jag gör. Magisk vardag när den är som bäst.

Work it out

Jag har tränat på bra sedan nyår. Två till tre morgonar i veckan har jag suttit och svettat på en satans gymcykel och lyft lite skrot. Plus några joggingturer då och då. Senaste veckorna har jag tappat lite, och jag har verkligen ingen lust att börja om från början i höst. Så nu ska jag ta mig i kragen, ställa klockan på 05:35 och sätta mig på den satans cykeln imorgon igen.

Men vem väljer gymmusiken egentligen? För kom igen, kan man över huvud taget få någon energi av Twisted Sister, eller någon technoversion av Brian Adams "Heaven"? Musiken kan ge orken en extra sjuts, men det måste vara rätt musik. Typ:

Bohemer

Ibland, eller ganska ofta, känner vi oss som ett gäng bohemer. Vårt relativt nybyggda parhus passar inte riktigt in i den livsstilen. Men med några oklippta häckar, barn som springer runt i kallingar, dvd-filmer som är så repiga att man bara kan se halva filmen och ett par pösiga, bruna manchesterbrallor som jag ibland drar på mig lyckas vi väga upp det ganska bra ändå.

Jag har tidigare skrivit om att vi inte har en fungerande fjärrkontroll, platt-tv eller andra moderna bekvämligheter ännu. Bilden på vår tjock-tv blir mörkare och mörkare om kvällarna, något problem med bildrören antar jag. Men som tur är har vi en lösning till det. Om vi tänder en lampa bredvid soffan så blir bilden normal på sekunden igen.

Vi hade också ett batteridrivet ljudpussel som spelade en melodi varje gång man släckte eller tände en lampa i huset. Någon elektriker som kan förklara dessa fenomen?

Nåja, vi ska hålla oss kvar i forntiden tills det sista bildröret har slocknat. Men till slut måste vi nog erkänna oss besegrade....

Idag blir det ingen uppiggande låt, men den kan locka fram många sköna känslor. Prova att somna till den och jag garanterar söta drömmar.

Topplistor

Jag har alltid älskat topplistor. Egentligen oavsett vad det handlar om är en topplista det bästa sättet att fånga mitt intresse. För egen del har det inte blivit så många listor nedskrivna sedan min vän Jocke och jag i högstadiet ofta battlade med våra topp 5-listor gällande film, skivor, låtar osv. (Gällande låtar låg förresten alltid Billie Jean på plats 1 och Paradise City på plats 2).

Nu finns det inte längre några bra lägen att köra med listor. Det skulle vara lite konstigt om man drog upp en lapp på fikarasten med top 5: medarbetare med dålig andedräkt eller dyligt.

Men jag har ju en blogg att utnyttja till sånt nu. Har redan varit inne och snuddat på årslistor vid tidigare inlägg. Så nu blir det mer listor framöver. Börjar med en top3-lista över mina barn, d v s vem jag älskar mest resp minst.... nej, kanske inte.

Börjar istället under temat "artister som jag gärna hade kunnat få leva lite längre":

1. Dusty Springfield

2. Elliot Smith
3. Jeff Buckley
4. Marvin Gaye
5. Matthew Jay