12 år

Igår var det tolv år sedan Mia och jag blev ett par. Jag var 20, Mia 19. Under bar himmel på BZ (första och enda gången jag var där), på Mias studentskiva, dansade vi en tryckare som ledde till några nervösa kyssar. Nervösa från min sida i alla fall...

Kan inte fatta att det var så länge sedan, det går verkligen sjukt fort. Jobbig tanke att de närmaste tolv åren kommer att gå lika fort. Om tolv år börjar vi närma oss 45, Elliot kommer att vara 18 år, Juliette 17 och Leonard 15. Spännande men skrämmande att tänka på framtiden.

Tillbaka till 1997, året då jag gjorde lumpen. Det var den tyngsta tiden i mitt liv, jag vantrivdes så i det militära trots att jag kunde åka hem nästan varje kväll. Som tur var träffade jag Mia och självklart lättade långa kärleksbrev upp tillvaron när man under några veckor var inlåst på världens tråkigaste plats - I1 i Kungsängen.

Oundvikligt att blicka tillbaka musikaliskt också. 1997 var ett bra popår. De tio bästa albumen var (enligt mig):

10. Kent - Isola
9. Portishead - Portishead
8. Daft Punk - Daft Punk
7. Blur - Blur
6. Elliott Smith - Either/Or
5. Weeping Willows - Broken Promise Land
4. Radiohead - Ok Computer
3. The Jayhawks - Sound of Lies
2. The Verve - Urban Hymns
1. Tindersticks - Curtains





Elliott Smith insprerade för övrigt starkt till Elliots namn, tyvärr tog han sitt liv ett halvår efter att Elliot föddes. Synd!