Energi

Ska barnen få sova i föräldrarnas sängar? Helt fritt för alla familjer att göra som de vill anser jag.

För vår del har vi egentligen inte haft något probem med att kidsen samlas i vår extra breda säng under natten. Men de har kommit över tidigare och tidigare och ibland har alla fem legat och trängts redan vid ett-tiden.

Vi har nu gett dem guldstjärnor om de sover i sina rum till morgonen och det har gett resultat. Nu dyker de upp vid 4-5 tiden och det känns betydligt bättre för alla.

Men vad gör man om de faktiskt börjar sova hela natten i sina egna sängar? Det är min stora skräck, för jag har nog skapat mig ett behov av att bli omkramad av en sexårings avslappnade armar några timmar per natt. Utan att överdriva tror jag att det ger mig extra energi för hela dagen. Så lagom är nog bäst, hoppas att de kommer över till oss i ottan länge till.

Men jag skulle klara mig utan deras groteska morgonandedräkter. Ett av livets stora mysterier: hur kan det komma sådan lukt från den lilla munnen? Borde inte naturen gjort så att det luktar nybakta bullar eller jordgubbe så att man ska älska barnen mer?

The big bang

Jag känner lite press. Måste skriva något roligt, något tänkvärt, en riktig pangstart så att folk inte kan låta bli att gå in och titta. Här kommer alltså inledningen, "the big bang", som får alla att tappa andan, släppa allt, säga upp sig från sina jobb och bara rusa till närmsta dator för att följa min blogg dagligen:

Angående Big Bang, Elliot som snart är sex år funderar väldigt mycket på jordens existens och rymden för tillfället. Alltid lika roligt att försöka svara på hur nära vi är nästa istid eller om hur många miljoner år planeten slukas upp av solen.... Det är så mycket lättare att svara på varför Han Solo blev nedfryst av Jabba the Hut eller hur gammal Yoda är. Så Elliot, håll dig till fiction om du vill ha ordentliga svar!

En annan Big Bang skedde i Flottbros branta pulkabacke i lördags. Klart att kidsen ska åka pulka, tänker jag och sätter Juliette (4) och Lenoard (2,5) framför mig och drar iväg. Det går lite för snabbt det här, hann jag tänka innan jag satte ned fötterna för att bromsa lite. Något som resulterade i en enorm snöyra upp i deras små ansikten. Strax därefter lyckades vi krascha rejält och hamna på mage och ansikte allihop. Allt inför en stor publik eftersom backen var så smal att man bara åkte en i taget och det var kö upp till toppen. Det följdes förstås av gråt och "jag vill hem, pappa", och lite blickar från omgivningen som sa typ "vad f-n tänte han på?".....

Ja, ja. Kanske inte den mest fantastiska pemiär-bloggen som gjorts men en av en väldigt explosiv inledning om jag får säga mitt!

See you soon.