Popkriget avgjort 2

Varför har man en blogg? Förutom att det är den ädlaste formen av egotripp, är det också känslan av total makt att kunna förmedla sina subjektiva åsikter utan att få mothugg.

Tyvärr finns det ju möjlighet att lägga kommentarer till mina inlägg (se föregående), och tydligen gallras dessa inte alls innan de publiceras. För jag kan tåla personliga påhopp, svordomar och könsord. Men det måste väl finnas någon automatisk funktion som cencurerar inlägg där det påskinas att Oasis skulle vara bättre än Blur??? Tydligen släpper man in/ut vilka idioter som helst på the world wide web nu för tiden.

Skämt åsido, Jocke, gå inte in i ett krig med en kinapuff när motståndaren har hela världens kärnvapenarsenal till hands. Och jag gillar faktiskt "Songbird" i sin enkelhet. Att slänga in Asquweske eller vad den nu heter (kinapuffen) mot Girls and Boys (kärnvapnet) är ju bara löjligt.

Jag inser nu att det som väcker mest känslor inom mig är 1995 års stora diskussion i musikvärlden. 1995!! Det är ju nästan 15 år sedan. Nu ska jag släppa det och uppmana er att genast införskaffa Regina Spektors senaste skiva "Far" i stället:

Popkriget avgjort

För en månad sedan gav Blur två bejublade comebackspelningar i Hyde Park för sammanlagt 120.000 fans. Jag hade så gärna varit på plats, men får nöja mig med Andres Lokkos recension. Han utnämner Blur retroaktivt till britpopens kungar före Oasis. Framför allt med tanke på de senaste årens utveckling. Blur lade av i rätt tid, medan Oasis forfarande släpper mediokra mangelskivor och skapar tröttsam inflation med alla festivalspelningar.

För mig har det aldrig varit något snack. Blur är och har alltid varit bättre än Oasis. Trots att de sistnämnda har spottat ut sig ett antal mästerverk såsom "Live forever" och "Masterplan", kan de aldrig mäta sig med Albarn-gängets låtskatt. Lika sant som att Beatles alltid slår Rolling Stones och att Elvis slår.... ehhh... Tommy Steele.

Nu håller jag tummarna att Blur annonserar en sista Europaturné och landar i Stockholm.

Döm själva:

Bullrig miljö på dagis?

Nu har jag sett den här 10 ggr och garvar lika mycket varje gång.

70´s

Gillestuga med gröna fönsterrutor. Heltäckningsmatta. Bruna soffor. Stora glasögon. Kärnkraft - nej tack.

Modemässigt var jag inne på 70-talet ett tag. Men det var ett tag sedan jag tog på mig min orangebruna skinnjacka med snibbar. Kanske dags igen? Man blir lite sugen när man letar musikaliska höjdpunkter:

1. The Beatles - Across the Universe (för övrigt mitt förstaval som begravningslåt)

2. Brothers Johnson - Strawberry letter 23

3. Kate Bush - Moving


Det blir för mycket bra musik att smälta på en gång, så jag får fullfölja listan vid ett senare tillfälle.

80´s

Åttiotalet har varit tillbaka ett bra tag nu. Det syns på kläder, inredning, frisyrer och hörs i musiken. Det är många artister som flirtar med axelvaddarnas och de svarta skinnsoffornas årtionde för tillfället.

Det var de stora artisternas och hitarnas årtionde, ofta bra melodier men en aning överproducerat och lite för mycket inlevelse i sången. Det var innan den stora ironiexplosionen, vilket t ex innebar att Michael Bolton kunde bli en världsartist.

Jag har ju utlovat listor, så här kommer fem av mina 80-talsfavoriter:

1. The Smiths - There is a light that never goes out (oslagbar etta)

2. Housemartins - Build

3. Pet Shop Boys - West end girls

4. Cyndi Lauper - All through the night

5. Frankie Goes To Hollywood - The power of love

Springer tillbaka

Kom nyss hem från en joggingtur. Jag kom iväg lite sent så det fick bli en sväng på gatorna i närheten. Jag sprang inte bara framåt. Jag sprang tillbaka - i tiden.

Det kan kännas lite trist ibland att vi bor ett stenkast från min egen grundskola. Har jag verkligen inte kommit längre i livet? Men samtidigt är det en skön känsla att kunna springa ut en skön sommarkväll. Förbi alla minnen som sitter där långt bak. Allt kommer tillbaka. Jag minns saker aldrig skulle ha kommit upp om jag inte passerde just den platsen.

Springer förbi skolan och minns den speciella lukten i baracken i lågstadiet. Suddgummi blandat med våta kläder och tavelkritsdamm.

Springer på gatan där jag växte upp, det gamla utbrända stora spökhuset där vi med darrande ben gick upp på vinden finns inte kvar. Istället enorma nybyggda hus med panoramafönster. Givetvis skymtar jag en platt-tv innanför varje fönster. Allsång på TV...

Springer förbi huset där jag tillbringade mina tolv första år i livet. Minns den stora gröna kakelugnen och de gamla trädkojorna uppe på berget som mina bröder hade byggt tio år tidigare.

Springer över gatan vid övergångsstället där jag stod som skolpolis en kall höstmorgon.

Springer nedför backen där man kunde komma upp i hela 60 km/h med moppen.

Springer genom parken där hela skolan alltid hängde på Valborg och skolavslutningar. Folköl, letande i mörkret efter någon flicka som inte ens visste vem man var.

Springer förbi den obemannade macken där de tuffa killarna stod och "boffade" bensin på kvällarna.

Springer hem. Tillbaka i nutid.

Visst är det kul att minnas men samtidigt är minnena kopplade till så mycket ångest, osäkerhet och inställsamhet. Men snart sluts kanske den Freudianska cirkeln och Leonard står skolpolis vid övergångsstället, Juliette blir letad efter i mörkret en skolavslutning och Elliot kanske kommer upp i max 30 km/h i nedförsbacken (förhoppningsvis). Jag är lite osäker på om jag vill att cirkeln ska slutas.

Samtidigt är det en helt annan tid nu. Våra barn får en unik uppväxt trots att ytan kanske är densamma (med undantag för några nya hus istället för det rivna spökhuset). Kanske är det inte så farligt ändå?

Och vad spelades i lurarna under denna nostalgitrip? Det hade faktiskt varit för mycket om även musiken gick i barndomens spår så det fick bli lite Larrikin Love bland annat:

Det svänger

Alla som har provat vet att det i stort sett är omöjligt att äta en sockrad munk utan att slicka sig om läpparna. Det är nästan lika omöjligt att sitta still till Dion & The Belmonts tidiga 60-talsdänga "Runaround Sue". Men "ingenting är omöjligt" tänkte publiken i detta klipp och gav sig fan på att inte röra sig alls trots den medryckande musiken. Jag är imponerad:



En samling med Dions tidiga låtar är för övrigt något som kan imponera på de flesta. Så mycket mer än några enstaka doo-wop-hits. Toppklass!