lördag 13 juni 2009

Here we go

Jag vill ge en stor kram och en massa cred till alla som vågar satsa på sina drömmar, gå sin egen väg och köra på den linan fullt ut. En sak som slår mig när jag befinner mig bland folkmassor och studerar blickarna på oss svenskar (typ på Trosa Marknad där vi var idag), är att det ofta ser ut som det saknas något.

Vet inte riktigt vad det är. Gnistan, glöden, den extra energin, stoltheten över att man har gjort rätt val i livet och står för det? Styrkan att ibland kunna göra det oväntade och spontana? Alldeles för många rättar in sig i ledet och följer det svenska mantrat. Det känns lite som en masspsykos ibland.

- Dricker du inte kaffe?
- Har ni inte varit Thailand ännu?
- Lyssnar du inte på Mix Megapol?
- Har ni inte barnen på dagis?
- Äter ni tacos på en måndag?
- Har ni fortfarande tjock-TV?

Svaret är nej på de fyra första (undantag: "det händer" på trean) och ja på de två sista. Vi har inte ens en fungerande fjärrkontroll, så vi måste gå fram till TV:n för att justera volymen. Lite irriterande i början, men man vänjer sig snabbt.

Vart vill jag komma? Det går så satans snabbt och ingen verkar ens tänka på det. Hur många är det som har ångest inför varje ny vecka på jobbet? Det hade jag nog också haft om jag hade stannat kvar i juridikens fyrkantiga värld (som säkert passar många andra). Nu halkade jag in på en annan väg, och det känns så jävla rätt. Men hade jag vågat inse det om det inte hade blivit så? Eller hade jag jobbat till 65 års ålder med något som bara kändes ok?

För livet ska inte bara vara ok! Ja, det är nog min slutknorr. Acceptera aldrig ett ok liv. Okej?

Samma sak med musik. Jag har svårt med det som bara är ok. Det finns så jäkla stort utbud att man inte bör slita ut sina trumhinnor på medioker musik. På den här bloggen är musiken alltid mer än ok. Försök att inte börja gråta till den här. Den som lyckas vinner ett lådvin till nästa taco-fredag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar